nej vet ni vad

jag startar om. kan inte hålla mig borta. men gör en helt ny blogg.
vill ni så hittar ni mig här:
vårsommarvinterhöst

Nu är stunden kommen

Har tappat bort mig själv, vet inte vem jag är

Fattas bitar både här och där
Karusellen snurrar fortare och fortare
och det känns
som om jag spridit ut mig för vinden och samtidigt sugs in här, i nätet, genom telefonen genom datorn ut i det stora ofattbara web-molnet
Där ligger jag i olika fluffiga moln
Ser inte hör inte vet inte vart jag är

Hallå? Kan jag svara?
Jag vet inte jag kan inte fast jag kan nästan allt men ändå ingenting

Vaknade med ett ryck och kände att nu får det räcka, nu är det bestämt
Så nu mina vänner
Säger jag tack för den här tiden och hejdå här
För att gå och leta upp alla små bitar och vem vet, kanske dyker jag upp någon annanstans någon gång

Idag ni

Idag sjunger jag som nalle puh; tiddelipom
Och njuter av lilla energin som kom av att solen lös imorse.

Vad gör ni denna lördagen?

Det regnar

Det regnar det regnar det regnar.
Trots panikångestattacker och en trötthet som känns sjuklig finns det en liten liten hake som hakar fast vid att det ordnar sig, det kommer att lösa sig till slut.
Den är skön den lilla flyktiga känslan
Det är skönt, när jag inte behöver fixa det som är, inte åtgärda ångesten för någon annans skull, utan bara få låta den komma, bubbla ut i tårar och andnöd i duschen, och sedan är det lättare att andas.

Men det som skrämmer mig då, är det där med att vi vill ha barn, och om vi nu lyckas få barn genom provrörsbefruktning, så har jag ett barn. Hur gör man då?
Om jag skulle må så dåligt igen?
Klarar jag verkligen det?
Är det verkligen rättvist mot ett barn att sätta det till världen om jag stundtals mår väldigt dåligt?
Borde jag "fixa" mig först, det vill säga, typ lägga in mig på kloster eller dylikt stillsamt ställe och genomgå riktigt uppskakande omskakande skälvande terapi?
What do I know...

Midsommarbilder i efterskott!

I am

Jag är en
bubblande kokande vulkan.
Där det kommer en flod av tårar
istället för lava.
För Guds skull, vad du än gör,
täpp inte igen hålet!

Vad händer om man stoppar en sten i hålet på en vulkan?

Ångestdag hej

Illvillig ångest kommer krypande upp och in och runt
Som en korsett som snöras åt hårdare och hårdare runt revbenstrakten
Jag vet att det går över
Det gör det alltid.
Men det är så förbannat tungt att andas och det gör så ont och det där med att det liksom fattas en anledning till det.
En direkt orsak.
Gör det liksom ännu svårare på något sätt.

Rastlöshet. Blandat med isande och förlamande ångest.

Helg

Jag önskar er en fin midsommar, vad ni än gör.
Själv umgås jag med vänner och deras engelska kusiner och min 2 och ett halvtåriga kära fina gunstling.
Han som brukar somna i min famn när jag hälsar på om kvällar, och han som ropar mitt namn i feberyran.

Klotter( försöker att inte vara så jävla präktig)

Ibland känner jag en stark längtan efter att få vissa personer att tycka om mig. Personer som jag ser upp till och tycker verkar häftiga och smarta och har allt liksom.

Men när jag strävar efter att få, utan att ge på rätt sätt, utan att ge mig som jag är eller att ta kontakt utan att egentligen vara nyfiken på den andra, bara upptagen av att ställa till mig, bli så söt och beskedlig och snäll och okrävande eller rätt-tyckande som jag bara kan bli.

Då blir det fel. Det är inte så jag vill ha det.
Det är gamla invanda mönster.

Jag vill finna människor, som verkar intressanta och härliga, och ge av mig precis så som jag är, och vara nyfiken och öppen, och tycker den andra om mig så är det ju ett plus, annars får det vara.

Ta kontakt, inte för att jag vill bli uppmärksammad, utan för att uppmärksamma. Vara nyfiken, och ändå behålla min integritet.

Har upptäckt att när jag har levt i ett parförhållande, så har jag förminskat mig till sist så mycket att jag knapp finns. Allt för att vara den andre till lags. Så har även fallet varit i kompisförhållanden och i jobbsituationer.

Nu försöker jag klura ut hur jag kan ändra på detta. Och klura ut hur jag får fram andra sidor hos mig, än bara den gulliga söta lilla. Hon får såklart finnas kvar.
Men hur gör jag för att få fram alla klokskaper, erfarenhetsärr och min modighet? Hur får jag folk att se att jag är äldre än 17?
Eller spelar det någon roll, bara jag inte låter mig bli så som de tror jag är, utan vet innerst inne att jag är äldre än så.
Det beror väl på i vilka situationer.
Är det en jobbsökning kan ju pondus vara bra att ha. Lite mer kraft i min framfart.
Inte tro om mig själv, att jag inte klarar av något. Förutom att sitta på en piedestal och vara söt......

Mötte en människa på stan idag, vars ögon och utstrålning var magisk. Syntes över halva torget. Ett lugn spred sig i mig. Och stjärnhimmel.
Sån vill jag med vara.
En sån som blir ihågkommen.
För att jag är jag.

Iivet

Jag vill dela en sak här men ändå inte. Det kanske är för personligt? Eller privat menar jag.

Men jag har funderat ett tag, och tror ändå jag vill skriva om det här.


Det ligger till som så, att vi försökt ett bra tag att få barn. Men inte lyckats, så vi har vart på fertilitetsutredningar hit och dit.
Och det har kommits fram till att vi skall göra ivf-behandling till hösten, och förhoppningsvis kunna få ett barn den vägen.

Det känns ibland fruktansvärt sorgligt, att det inte blev som jag i hela mitt liv föreställt mig, hur det går till när man skaffar barn. Om ni förstår.
Så där som man går och drömmer om.
Sen är det också ledsamt med tanken på att det kanske bara blir ett barn, såklart att det är fantastiskt! men drömmarna har alltid varit att få två eller fler, utan en eftertanke på att det kanske inte är självklart.

Jag väntar fortfarande på att någon skall knacka mig på axeln och säga att allt var ett skämt, klart att vi kan skaffa barn det "naturliga" sättet.
Det har liksom inte riktigt sjunkit in i hjärnan att det här är på riktigt och det gäller oss.
Allt jobb jag inte hade en aning om som man måste göra för att en sådan här behandling skall funka.
Hjälp.

Men såklart, känslorna är ju även åt andra hållet, att det är lyckosamt att det finns sådana sätt, och hur lyckliga är inte vi om detta nu kommer att fungera?

Ändå....... Så är det så svårt att låta det här inpå hjärtat, att låta alla känslor få ta sin plats, att låta det få vara som det är. Jag fattar liksom inte. Så här skulle det ju inte gå till?

Denna dagen ett liv

Som farbror Melker hade sagt.

Har legat, och gör det fortfarande, Dunderförkyld hela helgen.
Ringde ett samtal idag, där bemötandet var snorkigt, snäsigt och nedlåtande. Ett samtal där jag blev den där lilla rädda flickan, förutom en sekund, den sekunden sparar jag och tar med mig, det andra klappar jag på kinden och låter det vara.
Hade kunnat ringa tillbaka, för det blev felbokat, men orkar inte ta Draken i hornen just denna dag.
Men vet med mig att en annan dag har jag modet och styrkan.

Väljer att ta denna dagen med en klackspark, eftersom att det är värdsliga saker just idag, blir det fel är det ingen katastrof.

När jag bestämde mig, såg bilden framför mig hur jag tog dagen om det blev fel, med ett axelryck och lugn i hjärtat, då lugnade sig pulsen betydligt, och jag slutade banna mig själv för att jag inte stod på mig.

Nu dricker jag ingefärscitronté och kollar på Huset Elliot och är rätt bra nöjd med mig själv.

Viskande skuggor

Solen går ner, kastar skuggor över stenbänken
Och i skymningsljuset flyger tordyveln

I varje vrå gömmer sig hemligheter, en bortglömd person från svunnen tid viskar, vill bli hörd
Glasvasen i golvet, skärvor
och vad är det där? Papperslappar
Med en historia som skjutsar hjärtat rakt in på hispan

Sch! Vad är nu det där? Steg från rummet bredvid
De sorgsna barnens moder är funnen

Tordyveln sitter på bänken, bänken är i skugga, i skuggan döljer sig hemlighet, i hemligheten döljer sig………

Dagens konst

En Dox-dokumentär, välgjord, välkomponerad, gripande och mycket talande dokumentär om Bombay beach, ett av Kaliforniens fattigaste områden.

Se den HÄR

Ordlös idag

Men bildrik:

About writing

Det slår mig att det är lite vanskligt att jag har slutat skriva här, därför att anledningen till det är att jag bedömer min text allt som oftast som barnsligt skriven. Det låter inte lika bra på pränt som det gör i huvudet. Och ständigt denna jämförelse. Med andras texter. Andras ord.
Jag är ute, långt ute på spetsen och vinglar.....
Vissa dagar skriver jag i skrivboken. Om allt och inget. Oftast går det bra, när det bara får komma.
Här känns det som att det måste vara något "mer" än bara allt och inget.
Hello prestations'oholic!
Men det är så mycket händelser, erfarenheter, upplevelser och tankar som bubblar inuti någonstans, som bankar på och vill ut och delas med andra.
Vad passar bättre än en blogg? Framför allt för mig, som är lite folkskygg av mig ibland.
Så.
Lite övning nu kanske?

Del två

Del ett

Ps.

Värken efter tandutdragningen är borta! Hurra!

Uppehåll

Vi fikar på balkongen i soldiset. Det är kvavt ute, trots stundtals kyliga vindar.
Skyddade på balkongen.
Idag tog Sanna Nielsen blodprov på mig.
Nej okej, inte hon, men fasligt lik!!
Lämnade skor på omklackning och omsulning hos min kära lilla skomakarnisse, hämtas om en vecka, då hoppas jag värmen har kommit!

Drawings

B&J och L.C

Däckad i soffan, värker i bihålorna efter tandutdragningen, fruktansvärd känsla.
Hör regnet mot rutan hela dagen.
Drar ner persiennen, lyssnar på Leonard Cohen, äter Ben&Jerrys och läser tidningar.

Ps. Köpte en matta idag, vet ej ifall den skall behållas, vad tycks?

Modigaste i år

Jag har gjort modigaste grejen för mig för i år.
Tog mig till tandläkaren (som jag fasar för)
Bad henne titta på ömmande käke
Hon säger, vi drar den översta visdomstanden!
….……………
Darrande ben, bortdomnade händer, rinnande tårar………
Andningssvårigheter…………
Andas Emmie, yoga-andas! Tänkte jag. Funkade sådär.
Bedövad.
Knak krasch
Tanden är ute!

Jag tog mig hem efter en halvtimmes vila i väntrummet.

Och nu är den rackarn ute. Och jag lever. Och känner mig bra stolt, över att ha klarat det, över att lyckas hyfsat på att hjälpa kroppen efter hyperventilation och anspänning tillbaka till avslappnat läge.

Balkongen!

Kedjan till ena ljuslyktan gjorde jag av en gammal barnvagnskorg, älskar återanvändning!
De små grön som är på väg upp är sockerärtor, det blir nog mums.

torsdagen den tredje maj

det gör ont och det är mycket nu
fast ändå ingenting
tankar som väcker känslor som inte vill synas i dagsljuset
visdomens tand värker och moler och går på
men inte känner jag mig något visare.
känslespröna står rakt ut och är på max, största insugningsförmåga och jag pallar inte
varken tempo, ljud eller liv
i skogen går det bra
men allt det där andra då, som blir lidande då?